Dags för släpp, äntligen igen. Den här säsongen håller jag alla tummar jag kan för att det ska bli en helt vanlig, fantastisk jaktsäsong. Efter två år av skador på nya stjärnskottet Freya så kan allt bara gå bättre.

Trots att jag gnäller om elände med stövarsjuka och inflammation i böjsenan har det funnits många guldkorn. Min pappa, Lennart Pettersson, som alltid har gått på jakt, har nu begränsad rörelseförmåga och det gör att han mer sällan kommer ut. Men när han väl gör det så gäller det att hitta pass som rullatorn och han kan komma fram till, grindhål, grusvägar mm. Trots att han varit jägare i hela sitt liv, så är det lite trixigt att tjata med honom nu för tiden, då han själv känner sig vara i vägen. Jag gillar dock att ha en gubbe som kan sitta på bakpass när man har en unghund. Han kan dricka kaffe och lyssna på hunden och jag kan vara närmare hunden.

Det kan vara lite jobb med att lära upp nya jakthundar och det krävs tid. Trots att min Freya har varit skadad, har ett antal harar skjutits när jag jagat med henne. Den första haren som sköts för henne vill jag berätta om.

När Freya var 13 månader hände det som ska hända. Den lilla Freya fick upp ett harslag och började jaga. Gubben satt helt rätt och kunde skjuta haren efter ett kortare drev. Jag brukar kalla dem ”offerharar”. Det är synd men de behövs för att hunden ska förstå vad hon ska hålla på med. Den glädjen som jag, Freya och gubben kände då är ju helt fantastisk.

I dessa stunder där, mitt i ett grindhål i skogen, känner man kulturarvet, arvet som jag alltid haft med mig. Farfar, morfar, pappa och alla gubbar som var grannar och alltid drack kaffe i köket, de som berättade de mest fantastiska eller dåliga jakthistorier. Av dessa underbara gamla jägare har jag fått mitt jaktarv och det är jag glad för.

Nu är det jag som berättar dåliga, men mest bra, jakthistorier för alla som vill lyssna, men även för dem som inte vill. Jag har i min tur inspirerat några unga personer som tagit jägarexamen och hjälp dem med både uppskjutning och teori, tagit med dem på jakt och förklarat hur en jakt kan gå till. Hoppas att jag har lagt mitt arv hos dem och att de om 20 år sitter och berättar dåliga jakthistorier för alla som vill eller inte vill lyssna.

Med förhoppning om en härlig jaktsäsong och med sikte på hare nummer tio för Freya, önskar jag er alla en riktig skitjakt!

Jörgen Pettersson
Ordförande Gotlandsstövareföreningen