Gotlandsstövare vi minns
Topsy
Topsy kom in i mitt liv väldigt plötsligt. En dag i maj 1995 när jag kom hem från jobbet, möttes jag av en glad sambo och två hundar. Agneta hade fått ta över en gammal gotlandsstövare och en gammal långhårig collie, utan att ha förvarnat mig innan. För mig var det första gången jag blev hundägare, Agneta hade haft hundar på gården som liten. De två hundarna hade levt sina långa liv på gården Suderbys i socknen Hejnum på Gotland, hos familjen Erlandsson. Gården skulle säljas och hundarna kunde inte följa med till den nya lägenheten i Visby.
Topsy var 15 år när vi fick henne, men tog flytten med jämnmod. Hon rättade in sig snabbt och fann sin plats i sin nya husses säng. Jag hade ingen erfarenhet alls av att vara med hund, men man lär så länge man lever. Topsy var född 1980. Topsys mor hette också Topsy, fadern Bobby. Topsy var med vid den första mönstringen av gotlandsstövare i januari 1990 och blev då en av rasens, av SKK, första registrerade gotlandsstövare.
Topsy hade, när vi fick henne, en cancerknöl strax bakom höger framben, vilket syns på bilden jag tog i maj 1995, då vi precis hade fått henne. Den andra bilden visar Topsy när hon var tre år gammal. Här sitter hon vid gården i Hejnum och har sin far, Bobby stående vid sin sida. Hösten 1995 fick vi avliva Topsy på grund av den växande cancerknölen, så vår tid med Topsy blev inte så lång. Hon har sedan i mitt liv efterträtts av en lång rad gortlandsstövare, men det är en annan historia. Topsy intar en särskild plats i mitt minne, och jag tackar Agneta i sin himmel att hon inte frågade mig innan hon tog över hundarna. Jag hade nog sagt nej då.

Mina gotlandsstövare

Lena Håkansson Paulin

Det hela började med att jag behövde omskola mig och fick jag för mig att studera till biolog vid Stockholms universitet. Efter tre år där kom jag in på min favoritkurs i populationsgenetik med bevarandebiologi. En av föreläsningarna på den kursen hölls av Agneta Herlitz, den handlade naturligtvis om gotlandsstövaren. Helt otroligt att där få reda på att det fanns en gammal, svensk hundras som hette gotlandsstövare. Den föreläsningen glömmer jag aldrig. När det sen var dags att välja examensarbete valde jag att göra det på enheten för populationsgenetik. Min blivande handledare, Linda Laikre, gav mig ett tips. Hon undrade om jag skulle kunna tänka mig att göra en studie över gotlandsstövaren och naturligtvis sa jag ja till det. Den hösten fick jag åka till Gotland och det var där och då hos Agneta Herlitz och Anders Lekander som jag fick träffa mitt livs första gotlandsstövare, Stella och Vicke. Jag fick mycket bakgrundsmaterial till min uppsats. Det hela resulterade 2002 i mitt examensarbete ”Bevarandegenetisk studie över Gotlandsstövaren – en svensk lantras”. Attans så stolt jag är över den uppsatsen.

2001 fick jag ett väldigt fint erbjudande av Agneta, är så tacksam för det idag. Min familj och jag kunde få låna hem en valp på prov om vi ville, för att se om det skulle fungera att ha en hund hos oss. Hem till oss, i slutet av december kom Tira, 5 månader gammal. Så otroligt fin med ett brunt och ett blått öga, en fantastisk liten tjej. Från dag ett blev hon familjens mittpunkt och det kom väl inte som någon överraskning att hon blev kvar hos oss. Vi kunde ju inte tänka oss ett liv utan henne, det gick ju bara inte. Dessutom charmade hon min man och blev helt enkelt husses hund.

Tira var en mycket bestämd dam, ville hon inte gå så gick hon helt enkelt inte. Grannarna har många stått och skrattat åt oss när hon bara la sig ner på marken och vägrade följa med. Eller som den gången min man åkte i väg på en lyckad rådjursjakt. Hon var så glad när han kom hem ända tills hon kände lukten av blod och hon förstod att han varit i skogen utan henne. Hon vände bort huvudet från honom, vägrade att ens se på honom. Trots fjäskande och lockande med godis tog det flera dagar innan hon förlät honom. Tira var annars en tjej som gillade allt och alla, snäll med andra hundar och framför allt snäll och pålitlig med barn. Hon hade ett långt och friskt liv här med oss men i mars 2015 somnade Tira in. Vi fick drygt 13 underbara år tillsammans, hon fattas oss och vi tänker ofta på henne.

2007 fick vi vår andra gotlandsstövare, precis som Tira kom hon från Agneta och Anders. Vi döpte henne till Hel och också hon var 5 månader när hon kom till oss. Även Hel var född med ett blått öga så hon och Tira matchade varandra fint. Hel var en försynt liten tjej som inte gjorde mycket väsen av sig, men när hon kom lös hände något, då blev hon kaxig, inte rädd för något och hon ville absolut inte bli infångad i första taget. När Hel blev ensam, efter Tiras bortgång, tog hon över en del av Tiras beteenden. Helt plötsligt var det Hel som lade sig ner när hon inte ville gå, det var som om Tira flyttat in i henne.  I oktober 2020 slog sorgen till igen, vid 13,5 års ålder somnade vår fina, underbara Hel in och lämnade ett stort tomrum efter sig hos oss, barn och barnbarn. Både Tira och Hel hade sådant otroligt tålamod med de äldsta barnbarnen, de blev verkligen vänner för livet.

2018 kom Disa som en omplaceringshund till oss, det visade sig att hon var kullsyster till Hel vilket gjorde det lite extra roligt. Idag är vi så oerhört tacksamma att vi fick förtroendet av hennes tidigare ägare att ta hand om henne. Vi har inte ångrat det beslutet en dag och jag tror att hon är nöjd också. Disa är så snäll och vänlig mot allt och alla, djur som människor. Hon är en sådan hund som alla bara tycker om, dessutom är hon väldigt rolig och hon har gett oss många skratt här hemma. Med en ängels tålamod har hon blivit de yngsta barnbarnens bästa kompis. När de var riktigt små la hon sig bredvid dem på golvet så att de kunde nå att klappa på henne. Alltid lugna fina rörelser för att inte skrämma dem. Nu är hon 14 år gammal men en riktig liten dam som åldrats med värdighet. Hennes tid är nu när värmen kommer och hon kan ligga utomhus, då njuter hon verkligen.

Valpdrömmen levde kvar och i april 2020 fick vi äntligen hämta hem lilla Britta. Vilken känsla att äntligen få hem en liten valp på 8 veckor, att få vara med redan från början av hennes utveckling. Välkomstkommittén bestod av Hel och Disa, den ena mer positiv än den andra. Disa tog sig an Britta på en gång, la sig med henne i hundkorgen, tvättade och busade henne. Hel höll sig lite på avstånd, hon var inte lika road av en busig liten valp hemma. När Britta blev så stor att hon själv kunde hoppa upp till Hel i soffan så gav hon efter, hon till och med började leka och busa.

Britta är ett litet energiknippe och den energin behöver hon få utlopp för. Hon är den enda av våra hundar som gillat leksaker. Det är pipleksaker, mjukisdjur och bollar överallt men hon har full koll på vart hon lagt dem. När hon vill leka kommer hon med någon leksak i munnen som ska kastas i väg eller has dragkamp med.

Innan Britta ens var 4 månader fick hon följa med grannens dotter ut på ett litet viltspår. Första gången la hon ett kort spår på 20 meter, och Britta fattade på en gång vad hon skulle göra. Det märktes på en gång att Britta gillade att spåra, och hon blir bara bättre och bättre på det. Nu räcker det att behöver vi bara ta fram spårselen så börjar svansen att gå, hon vet precis vad det betyder. Det är verkligen en jätterolig aktivitet för oss alla. När vi kommer hem efter en spårning så är hon helt slut och somnar som en stock.