En alldeles utmärkt aktivering för hunden är att få jobba med viltspår. Man kan jobba med det som aktivering och man kan sikta på att tävla och till och med att kunna ta fram en Viltspårchampion. En vinst är att hunden, då den klarat av ett godkänt anlagsprov, räknas som meriterad i SKK:s register och alltså blir registreringsavgiften för eventuella valpar billigare. Även försäkringsbolagen räknar godkänt anlagsprov (och högre) som meritering och hundens livvärde kan skrivas upp.

Den stora vinsten är förstås att hunden har fått en uppgift och att den får göra det den är bäst på – att använda sin nos! När hunden får använda sin nos och får utföra handlingar som, i det här fallet efterliknar ett födosök, så kallas det att man har berikat hundens miljö. Just berikning har man på senare tid insett och förstått att det är det mest värdefulla man kan ge sin hund. Viltspår är så enkelt att träna och så motiverande för hunden att det borde ligga högt på dagordningen.

Viltspåret går ut på att man dragit en klöv och droppat blod under en sträcka på allt från 50 meter till, tja så långt man tycker att man vill. Hunden ska självklart kunna klara av att reda ut spåret så det ska vara både utmanande men också möjligt för hunden att lyckas. Vill man inte använda en klöv så går det med vilken djurtass som helst, allt för att göra det intressant för hunden. Hunden ska träna på att följa ETT spår och dessutom det spår som den blivit anvisad. Den får inte vika av för att följa spår av annat slag som levande vilt, människor eller andra hundar.

När man tävlar öppet spår är spåret 12-24 timmar gammalt, ca 600 m långt där spårstarten finns inom en ruta på 25×25 meter, det finns flera vinklar, varav en där det är bloduppehåll, en återgång (spåret går framåt ca 10 m och vänder sedan tillbaka i samma spår för att sedan vinkla av i en ny riktning) och då ska hunden antingen följa återgången eller (beroende på hur man vill) strunta i den och istället följa det färskaste spåret. Det är också bloduppehåll på en raksträcka och spåret avslutas med att man sätter hunden och domaren alt instruktören går fram och ”skjuter” det vilt man förföljt.

Jag som inte är intresserad av att tävla brukar träna hela spåret förutom skottet, helst ska man ha en annan person som lägger spåret men det lyckas inte alltid. Det väsentliga är att hunden får arbeta med näsa och huvud, hunden blir mycket lugnare och den är trött och tillfreds då man kommer hem från skogen. För att inte tala om hur trött man själv är! Lite då och då går jag och Zingo en kurs i viltspår eller personspår, man lär sig något nytt varje gång.

Ett mål man kan ha med att träna viltspår är om man vill gå vidare och träna eftersök, bra eftersökshundar är alltid efterfrågade. Hur man tränar eftersök lämnar jag till de som vet bättre, kanske kan det komma en artikel om det längre fram.

Något som man kanske inte tänker på är att viltspår, och förstås, all annan träning där man jobbar tillsammans med sin hund ger vinster i fråga om bättre kontakt, bättre lydnad, bättre samarbete och en trött och lycklig hund. Men vad det gäller viltspår så har man här också chansen att styra/hjälpa hunden under spårningen så att den dels blir alltmer spårnoga, att hålla ett anvisat/lagom tempo och dels lär den sig att hålla sig till ett spår och den lär sig hur man löser tappter.

Här är en jättebra länk för den som vill veta mer!
http://www.viltspar.com/

Text & foto: Iréne Berglund