Gotlandsstövaren fram till nu och i framtiden

Gotland har i minst tvåhundra år haft en egen jakthundras, en ganska liten gul stövare med mer eller mindre vitt på tassar, bringa, hals, huvud och svans. Gotlandsstövarens ursprung är höljt i dunkel. Gotlandsstövaren är en lantras som inte varit präglad av utställningsavel. Den var vanlig på gotländska bondgårdar fram till 1960-talet. Gotlandsstövaren är en mångsidig jakthund, bra på att jaga såväl hare som räv och har ett mjukt och vänligt sinnelag.

Gotlandsstövare 1921

Efter det att Svenska Kennelklubben bildades i slutet av 1800-talet, började man arbeta för att bringa ordning i de grupper av stövare som då fanns i Sverige. Det rörde sig om inhemska hundar eller importer från Europa. Arbetet var fyllt av vånda. Hur man än försökte gruppera hundarna till ett begränsat antal raser, uppstod diskussioner om att göra det på annat sätt. Så småningom beslöt SKK 1921 att bilda följande stövarraser, i enlighet med ett förslag från en särskild arbetsgrupp som arbetat med frågan: 

A. Svensk stövare

Grupp 1, Hamiltonstövare, klass a

Grupp 2, Hamiltonstövare, klass b

Grupp 3, Schillerstövare

Grupp 4, Smålandsstövare

Grupp 5, Gotlandsstövare

B. Stövare av korsad stam

C. Utländsk stövare

Denna indelning blev inte långvarig, men det är en annan historia. Starkt bidragande till att gotlandsstövare fanns med som egen ras var Pehr Bolin, som under flera år innan engagerat argumenterat och arbetat för att gotlandsstövarna skulle utgöra en egen ras. Pehr ingick också i den arbetsgrupp som tog fram det förslag SKK:s styrelse beslöt. 

Då, på 1920-talet, fanns det gott om gotlandsstövare på Gotland. Eftersom hundutställningarna arrangerades på fastlandet, var det ytterst få gotlandsstövare som registrerades och ställdes ut. Detta bidrog till att SKK:s erkännande av gotlandsstövare som egen ras upphörde efter några år. Det fanns då också grupper av gula stövare på fastlandet, som hade föga att göra med den grupp som fanns på Gotland, vilket ställde till en del förvirring. Alla gula stövare var alltså inte gotlandsstövare.

Gotlandsstövarna avlades dock vidare på Gotland och var ända in på 1960-talet den vanligaste jakthunden där. Ett försök 1952 att åter få SKK att erkänna rasen misslyckades. 23 gotlandsstövare visades vid en hundutställning i Visby den 15 juni 1952. SKK:s styrelses motivering till avslaget var ”Med hänsyn till den bristande enhetlighet i fråga om storlek och typ, som därvid kunde konstateras … ansåg sig styrelsen icke kunna tillmötesgå framställningen.” I dag hade man kanske i positiva termer noterat den stora genetiska variation som fanns i rasen.

Mönstringen 1990

1988 bildades Gotlandsstövareföreningen med syfte att ta tillvara de rester av gotlandsstövare som ännu fanns kvar och att åter få rasen erkänd, så att organiserad avel kunde inledas.

Erkännandet av rasen 1991 föregicks 1990 av en mönstring den 13 januari i Sjonhem socken på Gotland. Gotlandsstövareföreningen tog initiativet till denna mönstring och letade upp de hundar som skulle mönstras. Svenska Stövarklubben vidtalades och ställde upp med mönstringsdomarna Henrik Lövgren och Jan Elmér samt sekreterare Birgitta Jonsson. Då fick 21 hundar godkänt som varande gotlandsstövare och som sedan registrerades av SKK 1991 tillsammans med ytterligare tre som mönstrades senare och 31 valpar som fötts 1990 och 1991 efter de inmönstrade hundarna. 

Aveln av den ”moderna” gotlandsstövaren startade alltså 1991 genom de 55 hundarna som då registrerades av SKK. Några av dessa råkade vara gula hamiltonstövare (det föds ju då och då gula hamiltonstövare med vita tecken fast båda föräldrarna är svartmantlade) och någon med okänd stövarbakgrund. Under åren 1991-94 mönstrades ytterligare några hundar in i rasen. Genom senare rasvårdsprojekt har tre hygenstövare korsats in (varav en redan 1994, som nu inte har några levande ättlingar), så i dagens gotlandsstövare finns inslag av hamilton- och hygenstövare samt kanske ytterligare någon stövarras.

Riksdagen har beslutat att de svenska husdjursraserna ska bevaras. Dit hör gotlandsstövaren. Den måste också bevaras som en del av det gotländska kulturarvet tillsammans med de övriga gotländska husdjursraserna (gotlandsruss, gutefår, gotlandsfår, gotlandshöna och gotlandskanin).

Gotlandsstövare 1991 – 2020

Sedan rasen åter blivit erkänd av SKK, har Gotlandsstövareföreningens styrelse, tillika avelsråd, ansvarat för att organisera rasens utveckling. I föreningens härstamningsregister finns till och med 2020, 459 hundar registrerade, varav 14 av annan ras (8 hamilton, 3 hygen, 3 okänd ras). I SKK:s register finns 425 gotlandsstövare, varav sju inom rasvård. Att det finns fler i rasklubbens register än i SKK:s beror på att det finns ett antal gotlandsstövare som aldrig registrerats hos SKK, främst från perioden före 1991. Antalet kända levande gotlandsstövare 2020 är 115. Tre finns i Norge, resten i Sverige. Ytterligare ett tiotal levande hundar kan finnas, men rasklubben vet inte var de finns, ägarna är alltså okända för föreningen. 

Antalet levande hundar i rasen har legat på ganska konstant nivå (100-120) under 20 års tid. Avelsrådets önskan har hela tiden varit att antalet hundar i rasen ska öka, och ett etappmål är att det ska finnas minst 250 gotlandsstövare. För att nå dit behövs att det uthålligt föds fler kullar per år än vad det nu gör (snitt två kullar per år). Målet är minst fem kullar om året, men det är svårt för avelsrådet att motivera tikägarna att ta kullar. Det positiva är att det finns mycket få hälsoproblem i rasen och någon inavelsdepression på grund av den förhållandevis höga inaveln i rasen kan inte ses. Genom noggrann planering och en för ändamålet lämplig rasspecifik avelsstrategi går det att avla i en liten population om det inte finns påtagliga arvbara problem inom gruppen.

Föreningen har ändå, för att gardera sig, startat ett rasvårdsprojekt där efter åtskillig tankemöda, hygenstövare valdes som inkorsningsras. Dagsläget är att det i levande gruppen av gotlandsstövare finns 7 hundar i första generation, 9 hundar i andra generation och 7 hundar i tredje generation efter inkorsning av två hygenstövare. Förstagenerationen registreras som gotlandsstövare (rasvård), från och med andrageneration som rena gotlandsstövare. Förstagenerationens hundar är belagda med avelsförbud, men som kan hävas av SKK/AK efter begäran från Gotlandsstövareföreningens avelsråd.

Ett annat projekt som genomförts för att säkra den långsiktiga aveln är att fem utvalda hanhundar lämnat sperma för långtidslagring. Detta avelsmaterial ska alltså kunna användas långt in i framtiden. Projektet bekostas av Jordbruksverket som också äger detta lagrade avelsmaterial. För att få användas krävs godkännande från Gotlandsstövareföreningen och Jordbruksverket.

För att få reda på läget i rasen har avelsrådet genomfört enkäter för hundägarna att besvara ungefär vart tredje år. Senast genomfördes enkäten 2020. Svarsfrekvensen, då var 90 %. Av de som svarat uppger 81 % att hunden används till jakt och 90 % anser att hunden uppfyller de förväntningar ägarna har. 85 % anser att hunden man har är fullt frisk.

Ytterligare en viktig bit i att följa rasens utveckling är att föra ett dödsfallsregister. Avelsrådet frågar helt enkelt ägarna om hunden är död och i så fall när den dog och av vilken orsak. Ofta hör ägarna av sig spontant till föreningen när hunden gått till de sällare jaktmarkerna. I dagsläget har föreningen fakta från knappt 300 avlidna gotlandsstövare. En intressant iakttagelse är att hundar som dött i trafikolyckor under jakt minskat under åren. Säkert en positiv effekt av ökad användning av gps-halsband. Hundar som avlivas av åldersrelaterade krämpor är i snitt 13 år gamla.

Framtiden

Vi måste alla tro på stövarjaktens framtid i Sverige och därmed behovet av bra stövare. Frågan om indelningen av de svenska stövarraserna har åter blivit aktuell under senare år, och vad det slutligen blir av de svenska raserna är inte gott att sia om. Vi som värnar den antalsmässigt minsta rasen ser att det går att långsiktigt avla på en liten population om förutsättningarna är de rätta. Har man en frisk ras utan påtagliga arvbara defekter eller sjukdomar, går det att ha hög inavel i rasen. Utrymmet för att styra aveln i olika riktningar blir dock begränsat. En duglig jakthundsras för har- och rävjakt kan vara gott nog.

Gotlandsstövaren är känd för sitt mjuka, vänliga lynne och den är därmed en utmärkt familjehund vid sidan av sina goda jaktegenskaper. Det är en frisk ras och gotlandsstövarna kan uppnå hög ålder.

Om du vill köpa gotlandsstövarevalp, har bilder eller uppgifter om rasen eller om du bara är intresserad av att veta mer om gotlandsstövare, så hör av dig till någon av Gotlandsstövareföreningens kontaktpersoner.
Gotlandsstövareföreningen har cirka 130 medlemmar (2021) och medlemsavgiften är 200 kr/år för enskild medlem – hel familj kostar 300 kr. Medlem blir du genom att betala in avgiften på föreningens plusgirokonto 168 64 50 – 6.

Astuens Kolle (rasvård 50 % hygen) tog en elitetta hösten 2020. Sedan dess har han blivit Årets Gotlandsstövare 2022 och har också vunnit Upplands-Västmanlands vandringspris ”Bernt Johanssons rävpris 2012”. På bilden syns hundens ägare, Sven Östlund, jaktprovsdomare Christer Hederstedt och Gotlandsstövareföreningens ordförande Jörgen Pettersson. Kolle är som synes felfärgad enligt gotlandsstövarens rasstandard och är i största laget. Det är sådant man får räkna med kan inträffa vid inkorsningar och i en ras med stor variation på utseendet.

/