Nu presenteras del 2 av vår sekreterare Anders Lekander!

Stövare i litteraturen

Första litteraturkällan där gotlandsstövare skymtar är ett i ett jaktlexikon från 1832 (Swederus). Där står följande: Färgen svart, med ljusbruna ben, hvit buk och en ljusbrun prick öfver hvardera ögat. Denna färg var förmodligen ursprunglig. Sedermera hafva genom blandningar uppkommit de mest olika färger, äfvensom storleken högst betydligt varierar. Till formen är stöfvaren i allo spädare än rapphönshunden, har tunna läppar, smal, ofta spetsig nos, öronen små och hängande. Femte tån på bakfoten sitter högt upp på benet, stundom dubbel, och kallas sporre. Nack-knölen mera utstående än på andra hundar. – Bland dem hafva de Småländska och Gottländska tillvunnit sig största ryktbarheten, de senare med större skäl, emedan de efter väl inhemtad öfvning på sitt hemlands torra kalkgrund, lättare kunna följa spåren på annan mark. Men följden av detta anseende har varit att oduglingar från båda dessa orter utskickats till avsalu och betalats efter härkomsten, men ofta ej på något sätt i värde svarat emot ryktet och priset.

Det utseende som beskrivs liknar dagen smålandsstövare. Att gotlandsstövaren skulle vara gul nämner han inte. I ett tidigare jaktlexikon (Brummer 1789) beskrivs också en hund som liknar smålandsstövare. Eftersom Brummer bodde i Halland kände han troligen inte till att det fanns liknande hundar på Gotland. Liksom Swederus nämner han de dubbla sporrarna på bakbenen. Han fortsätter: Jagthunden  drifwer både hare, djur och räf: bäst därest man kan hafwa särskilte hundar för hwarje sort wildt, ehuru en jägare alltid ändå kan och bör hunna märka på hundens skällande; men i synnerhet på den bugt djuret tager, hwad sort wildt han drifwer.